Då jag inte kunde rida henne(pga.en skada i axeln) så blev det i en lång början longering och NH. Blev långa sena promenad kvällar.
Vi njöt livet på landet och varandras sällskap,allt var perfekt.
Tills veterinären kom..
Hon upptäckte att Lydia hade en kota på fel plats på ryggen.
Visst,jag hade även sett att hon hade något konstigt på ryggen men inte tänkt riktigt på det..
Veterinären hade sagt att det var ok att börja rida och fortsätta som normalt då hon inte reagerade på det. Så en min kompis red henne 2-3 ggr/vecka.
Hade haft henne ca.en månad och jag flyttade henne till ett bättre ställe.
Där blev hon ännu lyckligare,att få vara ute längre och kunna se andra hästar bredvid sig hela tiden.
Tiden gick och jag började skritta och lite trava med henne. Allt gick super och var perfekt.
Jag hade då skaffat en medryttare då min ena kompis inte kunde köra så långt där hon stodde.
Andra gången medryttaren red,red hon ensam,jag gick till stallet lite senare för att titta till henne och höra om allt hade gått bra. Ridningen hade gått bra MEN jag märkte till att hon var öm i ryggen och hade ont.
Medryttaren fick ej komma mera.
Lydia fick vila i några dagar,hon blev bättre.
Det var bara att fortsätta träna.
Men efter några dagars träning blev hon värre igen fast denna gång hade hela ryggen svullnat upp.
Blev mycket salva och att sätta back on track (rygg). Hon blev bättre.
Kunde träna igen men vi sket i träningen och jag promenerade med henne i några dagar tills hon igen fick ont. Samma sak igen.
Svullnaden gick ner,denna gång fick hon vila tills hon blev bättre.
Efter nästan 2 veckor hade hon blivit sämre,nu hade hon 4 kotor i ryggen som var på fel plats,hon var halt,ilsken,hotade att sparkas.
Den glada och nyfikna Lydia som jag en gång hade lärt känna fanns inte mera.
Jag kom hem med hjärtat uppe i halsen och kände mig gråtfärdig. Jag ville vara ensam,jag åt inget,jag kände mig spyfärdig,jag ville inte till stallet mera för att träffa den arga Lydia.
Jag grät i dagar.
Jag hade tagit ett beslut.
Det svåraste en hästmänniska måste ta.
Jag tog ett andetag för att träffa henne en sista gång,dagen före hon fick somna in.
Hon fick mycket godis och vi myste.
Lydias ögon såg gråtfärdig ut.
15.11.14
"There is a universal truth we all have to face. Whether we want or not. Everything eventually ends. As much as I have not looked forward for this day,I have always disliked endings: The final chapter of a great book,parting ways with a close friend. But- endings are inveitable,you close the book.
You say goodbye"
"Nu galopperar du på de eviga gröna ängarna,spring nu så hårt du kan och äta så mycket gräs du vill för du är fri"
